Med HKfödda M i täten vandrar vi in i en trappuppgång efter att M sagt något på cantonesiska till portvakten. Trycker in oss i den lilla hissen och hamnar sedan utanför en mycket alldaglig trädörr. Nummer 289 öppnar sig utan att vi gör ett ljud ifrån oss och så stiger vi in i det som en gång i tiden utgjort ett hem. Nu utslagna väggar och fyllt av matsalsgrupper i olika storlekar.
På väggarna hänger bilder på pandor och sichuanska landskap.
I ett hörn står en gumma och blänger på oss. Det visar sig sedan att det är hon som är kock. Svärmor. Vid bordet sitter en ung flicka som har ihop det med sonsonen. Hon har flipflops och collegetröja. Hon får plocka tallrikar.
Vi lämnar vårt medhavda vin till servitören, den äldre sonen, för kylning. Sedan beställer vi in tre kalla och fem varma. De första tre kommer ganska direkt; gurka i vitlökssås, ångad kyckling i het chili och sichuanska kalla nudlar. Nudlarna nästan dränkta i den där speciella sichuanska pepparn. Mörk grön/svart som små sammanhängande kapslar eller torkade blommor. Det bränner i munnen. Tandköttet känns snart alldeles bedövat, som om det inte fanns. Jag kan inte känna min tunga mot tänderna. Ingenting känns. Jag undrar hur jag ska kunna fortsätta att äta. Jag vill ju prova allt. Drick te, säger M, det är det enda sättet att klara det här på. Sen händer något magiskt, bedövningen släpper i munnen. Jag känner smaker som jag aldrig har kännt förr, parfyrmerade blommiga smaker, rökiga och nötiga. Jag blir frustrerad och pirrig på samma gång. Jag kan inte bestämma de här smakerna för att de är alldeles nya för mig. Det är det mest fantastiska på länge länge. Så kommer den här:
Som J säger att hon har drömt om sedan Peking 2006 (tror jag). Pocherad fisk i het chiliolja. Och HEJ Sichuan! Jag tror att jag fattar. En bit av den här, så balanserad hetta. Det är inte längre jobbigt eller svårt att äta. Vi varvar med ångad kål. Det kinesiska köket handlar om att kombinera olika element. Det är för att kroppen ska fungera, som medecin, säger M. Därför ska vi ha kylande och värmande mat tillsammans, för balans. Grönt te är också kylande. Kineserna anser att öl är västerlänningars gröna te. Hur det är med vin vet vi inte.
Vi sitter länge. Vi sitter nog längst av alla. Och ändå lyckas vi inte trycka i oss riktigt allt. Efteråt visar den äldre sonen oss köket och jag får lukta på de olika kryddorna. Röd och grön sichuansk peppar, jag är alldeles förtrollad vid dem. De är så komplexa och bombastiska. Jag förstår inte att jag har missat dem. Att det här är mitt första möte med Sichuanska smaker. Jeez, var har jag varit? Inte i Sichuan iallfall. Ännu. Fast sedan igår har iallafall en liten bit av Sichuan varit i mig.
