Dietist javisst

Jag fick inga hurrarop när jag senast förespråkade min matfilosofi gällande kött: vegetarisk vardag. Det mer lighta alternativet Meet free mondays verkar dock gå bra. Men hallå, vi klarar väl ändå av att vara utan kött i mer än en dag i veckan? Att jag är en icke utövande vegetarian har jag vetat länge, men det är svårt att sätt ord på vad jag är, som en nykterist som dricker ungefär. Ja, en full nykterist. Det är jag kanske också i ordets rätta bemärkelse. Innanför all nedrighet finns en ren själ. Oj vad jag spårar ur, som om jag vore ett pågatåg i snöstorm. Iallafall vet jag vad jag är nu: köttätande vegetarian! I mitt huvud spinns idéer om min nya superdiet - kokböcker och matlagningsprogram. Såhär gör du: ät en femkronorskorv och tänk på en ekologisk morot.

lite tankar om surdeg

Satt på en fest och drack vin när en snubbe plötsligt började babbla om sin surdeg. Jag imponeras föga men upprörs desto mer. Han talar om vikten av rågskållning, hur han vårdar surdegar och när han studiebesökt ett närliggande bageri. Varför denna manliga fascination över brödet? Det är ingen tillfällighet. Det är ett symptom.

Någon vecka senare är jag på ett dop i en vanlig liten kyrka på den sydhalländska landsbygden. Prästen citerar Matteus 13:3 ”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.” Mycket har uppenbarligen hänt sedan den texten skrevs och jag börjar misstänka till vems nackdel.

Jag ser ett klipp på SVT om en man som berättar hur hans surdeg är ett utlopp för hans klassiska manliga nörderi. Det går alltså en rak linje mellan skivsamlarmannen och surdegssnubben. Mellan det pojkvaskiga intresset för tåg och järnvägar, som om det vore världens mest normala sysselsättning, och tanken på det perfekta brödet.

I ett kommentarsfält läser jag om hur det möjligtivis kan tänkas vara så att männen är så bra på att plötsligt baka surdegar eftersom det kan relateras till hur man med samma självförtroende smeker kvinnokroppen. Att surdegen kräver den där stadiga handen som småkakor klarar sig så bra utan. De där kommentarerna hör egentligen hemma bakom lås och bom i ett flashbackforum men exponeras istället på en av sisådär tiotusen matbloggar.

En morgon går jag förbi ett stenugnsbageri och tittar in på stora limpor levain och baguetter. En ung man i kofta och stor sjal stirrar tillbaka. Jag får vatten på min kvarn. Samma dag läser jag om hur en son tagit över pappans bageri på landsbygden. Sonen är nöjd över trendigheten i att baka bröd och säger att han bara för två år sedan hellre hade velat plugga ekonomi. Min kvarn börjar mala mjöl nu. En manlig reklamare ger ut en fin bok om degar och mjöltyper. Jag börjar knåda mitt bröd. När jag sedan sitter på den där festen och min vän i jeans från Acne och färgglada strumpor börjar berätta om vildjäst är det dags att bre min macka med smör och marmelad.

Genusmässigt finns det två intressant aspekter med den här nya bakkulturen. Dels knådar surdegssnubbarna för tillfället deg på klassiskt kvinnligt bakbord, dels gör de det med den självklara manliga friheten. Ni förstår surdegsbrödet är inte din vanliga limpa som jäser 1 timme för att sedan gräddas 30 minuter. Surdegsbakningen tar tid. Inte undra på att den manliga matbloggosfären nuförtiden mest ägnar sig åt långkok. Man måste ju ha något att göra när brödet jäser.

grisigt

Har på senaste tiden läst lite om kött som inte är kött, alltså kött som producerats i labratorium eller är kött på annat sätt utan att ens komma från djur. Vem skulle vilja äta det köttet undrar jag?

Låt mig berätta en historia. I åttan blev jag vegetarian. Reste mig demonstrativt från bordet och lämnade matsalen med ett fuck you. Inte så lite inspirerad av tidens anda. Jag fotograferade när min mamma stekte bacon för att kunna göra något slags politiskt collage till skoluppgifter, jag presenterade mig själv i princip som vegetarian före mitt namn. Jag såg upp till Tomas Di Leva och Dennis Lyxzén. Gymnasiet fortsatte i samma rasande köttförakt i sojaostsorgier och qournkorvar till frukost, lunch och middag.

Medan mina mer riktigt vegetariska vänner plöjde slakterifilmer och planerade minkbefriande höll jag med men började i smyg fundera lite på räkor.

Eftersom jag aldrig egentligen känt sympati för djuren utan ivrigt från första början kallat mig ”vegetarian av etiska skäl” var den nya tidens rättvisa köttproduktion en räddning. Och inte bara för mig. De flesta av mina generationskamrater bytte veganism mot vilt och annat ”bra kött” för några år sedan. Med det solklara argumentet att ”vi vet vad vi äter”. Jag hävdade nämligen länge att vegetarianerna var de enda som över huvud taget reflekterade över kött som dödat djur. Därför kunde jag som fd vegetarian med relativt gott samvete gå från grönt till gris. Alla andra stoppade i sig vad som helst utan att tänka efter. Och i viss mån är det väl fortfarande så, läs bara den här ledaren i Expressen från förra veckan.

Så, vad göra? Har vi verkligen glömt det här gris-debaclet lagom till att julskinkan ska griljeras? Eller är debatten här för att stanna? Word of mouth-bloggen på the guardian skriver intressant om det där labratorie-köttet här. Borde väl vara ett alternativ för alla köttätare som, helst utan tanke på blod och slakt, äter kött som om det vore en självklar rättighet.

ps. bilden har i alla fall lite med det här att göra

Köttigt

Det finns en problematik i köttkonsumtion som enbart de riktigt korkade kan förneka. Normalsvenskens köttkonsumtion uppgår till mer än 50% av en rekommenderad energiförbrukning/år. Det är ganska mycket. Bra vore väl om vi kunde förändra en sådan icke hållbar vana? Det är inte svårt att att äta vegetariskt en dag i veckan. Det finns tillochmed hippa organisationer som förespråkar detta. Meat Free Monday är en sådan, med bl.a. Stella McCartney, Yoko Ono (förstås) och Chris Martin bakom sig. Vill man gå längre än så kan man hänge sig åt min filosofi: vegetarisk vardag. Eller helt enkelt sluta köpa kött som man inte vet var det kommer ifrån, då kommer konsumtionen minska av sig självt eftersom att det mesta köttet i butikernas frys - och kyldiskar har ett svårspårbart ursprung.

Köttätande kanske skulle begränsas till finare tillfällen, som när man går på restaurang. På Vallis vet vi och talar gärna om var vårt kött kommer ifrån. Det är kött som är ganska krångligt att få tag på för privat bruk. Vi kommer alltså inte att ersätta den berömda hjortsteken med en quornfilé på vår meny, men vi kommer inte heller att börja servera wagyukött importerat från Japan. Istället serverar vi det som finns här, inom några mils radie:

Hjort, Vildsvin, Rådjur och Älg från Ulvered

Ekologisk Kalv från Söndraby

Och bara en promenad bort:

Ekologiskt Lamm från Dönardalen:

På måndagar håller vi ändå stängt i höst, så det är ett ypperligt tillfälle för att prova på något annat än kött. Meat free monday is a fun day!