Julkola

Det hände en dag att jag stod med inbjudan till julfest i Hong Kong och ingen present att ta med mig. Hemma fanns smör och ingefära och jag bestämde mig för att koka ihop en kola. Det visade sig vara ett bra drag. Och lätt var det också. Så om ditt julgodis hemma börjar tryta - koka Mimis kola, ät och bli tyst och sockerhög.


Koka Mimis Kola
30-50 bitar

100 g smör
2 dl grädde
3 dl socker
1 dl sirap
5 g salt
10 g kanel
2-3 matskedar finhackad eller riven ingefära.

Koka allt på låg värme i ungefär en timma. Rör då och då.
Gör geléprovet i ett glas kallt vatten (=droppa kolan ner i vattnet, om den stelnar är kolan färdig).
Häll upp på bakplåtspapper och låt kallna något.
Skär i ca 2x2 stora bitar när kolan har blivit sval men ännu inte helt stelnad.
När kolan har stelnat går det bra att bryta loss bitarna.
Slå in i godispapper, bakplåtspapper eller folie och förvara kolan kallt.

Table 4 1

Att äta ensam på restaurang kan vara lite utav en utmaning. För ett tag sedan spatserade jag in på Hunan Garden, en restaurang i centrala HK som blivit belönad med en stjärna i Guide Michelin. I dörren antogs att jag ville ha take away, sedan ett ögonblicks förvirring när jag ville stanna. Jag placerades vid ett fyrapersoners bord (fast det fanns mindre) och servitrisen som tog min beställning verkade ömsom generad, ömsom förskräckt. I kinesiska kök finns inte jättemånga rätter som lämpar sig för en person vilket försvårar det hela. Tanken är att man som ett sällskap beställer in flera olika rätter och äter från alla fat. Jag bad därför servitrisen att välja några alternativ som skulle kunna passa mig. Det blev en fantastisk middag: gurksallad, ångad fisk med rostade sojabönor, ångad kål och lite olika tillbehör. Absolut en bra upplevelse förutom att jag kände mig lite som ett ufo tillochfrån.

I sådana situationer kan jag inte låta bli att undra vad andra tänker om mig. Pendlar de, som jag, mellan beundran och ömkan. Jag är ibland enda gästen som äter ensam. Jag inbillar mig att jag rycker på axeln åt det. Vem behöver kärlek när det finns mat? Kärlek ÄR mat, - det är min ståndpunkt. Sen... ah, de kanske tror att jag är kändis. En smickrande fantasi och inte helt omöjlig, jag är ju uppenbar minoritet här. Svensk i Hong Kong räknas nog inte ens som minoritet, jag klumpas antagligen ihop med danskar, norrmän och bellman i kategorin övrigt. Jag sträcker på mig lite, tänker: Scarlet i Lost in Translation. Svår blick, hes röst, velighet och putande läppar. Som en ledsen hund fast med osynlig febrilt viftande svans.

Sen finns de där restaurangerna som jag aldrig har läst om eller blivit rekommenderad men som jag har passerat och blivit intresserad av. Som Nha Trang i Soho. Ett vietnamesiskt hål i väggen som alltid myllrar av människor. I min värld är myller lika med bra betyg. Så, efter en shoppingdag med A myllrade jag in i hålet och där fanns ett långbord i mitten av restaurangen som var till för ensamätare. Kändes helt naturligt och bra. Jag beställde Hanoi tomat- , fisk- och nudelsoppa och dog lite grann av upplevelsen. Så fräscht och underbart välgjort, dessutom alldeles överöst av koriander. Mindre än 80 spänn för mat och en kanna jasminte och maten hade räckt för två. Jag orkade bara halva skålen, men okynnesåt en fjärdedel till bara för att det var så gott.

Desserter i Hong Kong

Desserter i Hong Kong minner inte alls om det som jag har vuxit upp med. Utan frisinninghet, neofili och nyfikenhet blir desserter i Kina nog mer en traumatisk än gastronimisk upplevelse.

Bästa hittils är egg custard dumplings som jag själv knåpade ihop på Dim Sumkurs. Vaniljkräm inbakad i sötad rismjölsdeg, sedan ångad och doppad i sesamfrön för att sist stekas i olja.


Men den stora grejjen i kinesiska desserthimmelen är soppa. Jag och J avslutade ett Dim Sumpass med två olika sorters typiska dessertsoppor. En kall soppa med mango och sagogryn som fick mig att minnas tiden på folkhögskola i Danmark (sagogryn är stort i Danmark), och som jag inte har sett (förutom ett dekorationspaket på spisen hos M i Grythyttan) sedan dess. Den andra soppan var varm med överväldigande smak av mandel (för mycket, ingen av oss klarade av att äta upp den), papaya och nån sorts kinesisk transparent svamp som påminner som fingesvamp. Jag minns inte namnet men frivillig får gärna upplysa om det i kommentarsfältet.


En stor grej i Kina är dessertcaféer/restauranger som har uppstått för att den som har blivit bjuden på middag ska ha tillfälle att bjuda tillbaka. Här åt jag och en grupp vänner nyligen en kokospudding med majspuffar(?), chokladdumplings med jordgubbar inuti och nån form av hyvlad fryst mango (sorbet). Dessutom en klassisk svart (söt) bönsoppa som inte är med i bild men som jag har förstått att kineser gärna avslutar en middag med.


Mina sötsug tycks, trots detta, inte stillas. Jag börjar sakna svenska julgodisfrosseriet. Spara några mozartkulor och polkatryfflar till mig!

lite tankar om surdeg

Satt på en fest och drack vin när en snubbe plötsligt började babbla om sin surdeg. Jag imponeras föga men upprörs desto mer. Han talar om vikten av rågskållning, hur han vårdar surdegar och när han studiebesökt ett närliggande bageri. Varför denna manliga fascination över brödet? Det är ingen tillfällighet. Det är ett symptom.

Någon vecka senare är jag på ett dop i en vanlig liten kyrka på den sydhalländska landsbygden. Prästen citerar Matteus 13:3 ”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.” Mycket har uppenbarligen hänt sedan den texten skrevs och jag börjar misstänka till vems nackdel.

Jag ser ett klipp på SVT om en man som berättar hur hans surdeg är ett utlopp för hans klassiska manliga nörderi. Det går alltså en rak linje mellan skivsamlarmannen och surdegssnubben. Mellan det pojkvaskiga intresset för tåg och järnvägar, som om det vore världens mest normala sysselsättning, och tanken på det perfekta brödet.

I ett kommentarsfält läser jag om hur det möjligtivis kan tänkas vara så att männen är så bra på att plötsligt baka surdegar eftersom det kan relateras till hur man med samma självförtroende smeker kvinnokroppen. Att surdegen kräver den där stadiga handen som småkakor klarar sig så bra utan. De där kommentarerna hör egentligen hemma bakom lås och bom i ett flashbackforum men exponeras istället på en av sisådär tiotusen matbloggar.

En morgon går jag förbi ett stenugnsbageri och tittar in på stora limpor levain och baguetter. En ung man i kofta och stor sjal stirrar tillbaka. Jag får vatten på min kvarn. Samma dag läser jag om hur en son tagit över pappans bageri på landsbygden. Sonen är nöjd över trendigheten i att baka bröd och säger att han bara för två år sedan hellre hade velat plugga ekonomi. Min kvarn börjar mala mjöl nu. En manlig reklamare ger ut en fin bok om degar och mjöltyper. Jag börjar knåda mitt bröd. När jag sedan sitter på den där festen och min vän i jeans från Acne och färgglada strumpor börjar berätta om vildjäst är det dags att bre min macka med smör och marmelad.

Genusmässigt finns det två intressant aspekter med den här nya bakkulturen. Dels knådar surdegssnubbarna för tillfället deg på klassiskt kvinnligt bakbord, dels gör de det med den självklara manliga friheten. Ni förstår surdegsbrödet är inte din vanliga limpa som jäser 1 timme för att sedan gräddas 30 minuter. Surdegsbakningen tar tid. Inte undra på att den manliga matbloggosfären nuförtiden mest ägnar sig åt långkok. Man måste ju ha något att göra när brödet jäser.

Fish Balls

Lite här och där finns såna här: fiskbollar att finna på Hong Kongs gator. Beroende på var ser de mer eller mindre aptitliga ut. Just de här, som jag slutligen bestämde mig för att prova hittade jag på Macau, den gamla portugisiska kolonien som ligger en cirka timmes båtresa från HK. Jag valde att prova två av tre olika smaksättningar. Naturligtvis de syndigt goda sichuanskt kryddade och de i gult som var nån typ av curry. Ganska spännande sak som jag gärna tror är nyttig också.

Det var innan igår, då jag lärde mig att göra en variant av fiskbollarna på Dim Sumskola hos Martha. Hon berättade att den mesta maten som säljs på gatorna är så billig bara för att den innehåller mest pulver och vatten. Upprört viftade hon med armar i luften när hon berättade om hur MSG (natriumglutamat) har förstört det kinesiska köket. Hur ungdomar som växer upp i Kina idag inte vet hur en riktig rättikkaka ska smaka. Jag däremot vet det, dessutom vet jag hur man lagar en riktig rättikkaka och att den traditionellt äts runt det kinesiska nyåret.

Rättikkaka: Rismjöl, vatten, rättika, torkade räkor, torkade pilgrimsmusslor, kryddig kinesisk fläskkorv. Bakad i ånginsats.

På storstadsbesöket

Det här kan man också göra i Hong Kong:

Dricka champagne och tugga i sig ett par ostron i en skybar. Alltid när jag är på besök i storstäder försöker jag att hinna med en glassig bar med utsikt eller/och snygga människor, champagne och skaldjur -gärna ostron. Det är en lyx som inte behöver kosta så mycket (cirka 200 för ett glas och två ostron samt utsikt över (här:) hela Hong Kong) och som pimpar ledigheten. I Sverige gjorde jag det senast på Pet Sounds Bar, innan dess i London på Borough Market.
Med vad lyxar du helst till det, och var?

ostkoma (igen)

De senaste dagarna har det doftat friterat i kvarteret där jag bor, och då ligger närmsta hamburgerkedja för långt bort för att vara anledningen. En dag skiftade doften i bakad potatis men det var högst tillfälligt. Nu går tankarna till hackat ägg och tveksamma microvågsbakade potatisar igen. Detta ledde hursomhelst dels till ett rårakesug och dels ett sug efter något riktigt friterat. Som croquetas. Det vill säga spanskt friterat handarbete. Så i lördags började jag, med att prata om det. Förberedde min tjej på att det skulle minsann bli friterade ostbollar. Gestikulerade och talade om Tapas. Var på Malmborgs i 200 hundra år medan min tjej gick bredvid med uttråkad blick. Jag tänkte att vi skulle äta en sallad med blodapelsin och pumpakärnor till, dricka snustorrt vitt vin och lyssna på spansk gitarr. Så vi bjöd över lite vänner. Och tiden gick så där snabbt som den ofta gör när jag blir inspirerad och ska ha temakväll. 22.15 (barca-tid åtminstone) åt vi en sallad med blodapelsin! och drack julmust, medan croquetassmeten stod på kylning på balkongen. Naturligtvis blev det på lördagen inget friterat även om jag smörade vitlöksbröden lite extra mycket för att kompensera.

Istället ägnades söndagen okristligt som sig bör åt det där handarbetet jag försummade på lördagen för då satte jag igång och slavade helt och hållet utifrån gittos croquetas-recept (fast med ost istället för skinka).

Och jag missade att läsa hur många receptet var räknat till. Så det blev en hel del friterad ost.

Men försök hitta ett fel med den meningen liksom.

Dim Sum

Ännu en småkass mobilkamerabild. Kanske tycker ni att jag som är i Hong Kong borde passa på att köpa ny billig bra digitalkamera här. Det tycker jag också, men jag blir alldeles vimmelkantig av alla valmöjligheter i kamerabutikerna. Kanske en dag tar jag mig samman. Tills dess äter jag till exempel dim sum. Här: dundergoda vegetariska dumplings med vårlök och chili, klassiska porkdumplings och black sesame ball. Den senare största överaskningen. Svart sesampasta inbakad i rismjölsdeg. Söt och smörig sak som påminde om Våxtorps marknads fritterade munkar. Kanske smakar allt fritterat sött ungefär likadant? =Gott.

Eko, mikro och "au naturelle"!

Det här verkar ju spännande! Vi gillar restauranger med ambitioner. Ända sedan vår favvo gick i graven har det varit tomt på gamla väster. För även om Hong Kong, Kapstaden och Laholms kommun är kul så är ju Malmö ändå Malmö.

Nöjesparksmat

Jag har en bestämd uppfattning om att maten generellt är sämre och personalen lite tjurigare på matställen som tillhör ett inhägnat område - som en nöjespark eller en flygplats. Området begränsar kundens valmöjligheter och därför kan restauranger här för det första ta alldeles för mycket betalt, för det andra sälja fast det är kasst och ocharmigt. En annan sak som är märklig med menyerna på nöjesparker (här: Oceans Park, HK) är att de är så uppenbart amerikainspirerade. Varför anses delfinshow och bergodalbana vara förknippat med amerikansk snabbmat?

Om du bor i Ystad

Eller nära, ja då är du lyckligt lottad, för snart öppnar Söderberg & Sara. Världens just nu mest intressanta bagarduo! Hejja Hejja!

Svina i Kina

Om man hostar eller snorar på allmän plats i HK finns det genast någon som knackar en på axeln och - excuse me - räcker fram ett sånt här munskydd. Om det är vänligt eller diskriminerande spelar ingen större roll, men smått förlägen känner jag mig när jag drar på mig skyddet. Grymt, tänker jag. Egentligen vill jag - excuse me - tillbaka och berätta att jag faktiskt har varit hos doktorn, fått kroppstemperaturen mätt, kollat öron, näsa och hals, tillochmed blivit mätt och vägd och jag har faktiskt inte den där swajnflu, bara lite hosta. Butiksbiträden och serveringspersonal bär munskydd som en accessoar. Här och där finns handsprit att tillgå för den som önskar. På skandinavisk middagsevent som jag nyligen besökte hade kockskoleeleverna fräsiga high-tech munskydd som gjorde att vi iallafall kunde se hela deras ansikten.

Flytande Vitaminer

Det finns ett stånd på en bakgata i matmeckat Soho som jag försöker besöka varje gång jag är i stan. De pressar josen på ett medhavt bord vid sidan av fruktdisken mitt på trottaren. Min favvo har blivit apelsin med tillagd ingefära. Ingefäran smakar otroligt mycket mer här än hemma. Den är saftig och levande som en bultande hjärta. Skalet är tunnt och knappt märkbart. Det där knepet jag har lärt mig - att skala ingefära med en tesked fungerar faktiskt på de här frukterna.

När jag går till min färja passerar jag en exklusiv mataffär. Där kan jag hitta svensk choklad och dansk lakrits. Men jag kan också hitta 100%iga druvjoser efter favoritdruva:

Jag provade en flaska merlot. Den var fyllig och len och lite för söt för min smak. Om den var typiskt karaktäristiskt merlotig kan jag dessvärre inte svara på.

Längre bort på spännande fruktdryckhyllan skimrade en liten liten flaska som om den vore fylld av guld:






















Jag hade väntat mig pur citronsaft som gör att hela ansiktet förvrids i en ful grimas. Men den här lilla vännen var snäll, sötad och kolsyrad. Som citronläsk alltså, lite av en besvikelse. Kanske bleker den tänderna iallafall, både citron och kolsyra sägs ju ha den egenskapen.

min ribollita

Världens godaste ribollita åt jag med en vegan i Florens. Vi drack också litervis med sangiovese och jag slickade tiramisun från min tallrik. Jag bodde hos en liten liten tant i en enorm, mycket mörk lägenhet mittemot doumon. Överallt horder av amerikanska tonåringar i stora tröjor och korta kjolar. Vespor och turister. Femtielva restauranger med "authentic italian home-made pasta" - plastaffischer på pizzagubbar med kockmössan på sned. Jag ville äta pasta och kött, min vän vägrade äta djur.

Ett par happy hours senare var det ingen som tjafsade längre. Vi beställde ribollita och fick in två tunga tallrikar i keramik - på faten tre dagar kokad lycka serverat i ett massivt material. Det blev inte så mycket mer autentiskt än så. Namnet på soppan betyder typ återkokad och görs dag ett som en minstrone, dag två bryter man i gammalt bröd och på tredje dagen återuppstår soppan som om det vore annandag midsommar. Jag gör den oftast i grönkålstider och brukar slänga i lite vad som helst. Den här gången med mina måste-ingredienser men det skadar inte att ha lite selleri och purjo eller potatis om man så vill. Slutresultatet är egentligen mer av en gryta än en soppa. Kan således ätas med gaffel.

Såhär gör man:

ett par matskedar olivolja

2 gula lökar

2 vitlöksklyftor

10 soltorkade tomater

3 morötter

2 zucchinis

1 liter buljong

en tvålitersplastpåse proppad med grönkål

1 burk stora vita bönor

en tredjedels limpa surdegsbröd

massa persilja (inklusive stjälkar)

salt och peppar

Dag 1.

Finhacka lök och tomater, fräs och svetta tillsammans ett tag i olivolja. Skär morötter och zucchini i centimeterstora kuber och lägg morötterna i fräset.

Här vattnade jag ur zucchinin nån timme med salt i ett durkslag. Repa och finhacka grönkålen och lägg i fräset. Häll på buljong och persiljestjälkar. Låt koka ihop en halvtimme.

Mosa hälften av bönorna och låt dem och zucchinin puttra med i grytan ca en kvart.

Tag bort soppan från spisen och bryt i brödet. Låt svalna och förvara kallt till nästa dag.

Dag 2.

Koka upp soppan igen med lite extra buljong och resten av bönorna. Hacka över massa persilja. Kanske lite parmesan om man är på det humöret (normal sinnesstämning alltså)

Jag vidhåller att det räcker gott och väl med ett återkok, två dagars matlagningstid är alltså tillräckligt!

Wonton Noodle

Det är det här du saknar, det finns ingen annanstans, säger Moon när vi sätter oss vid ett gatukök. Hon har bott i Chicago, London, Oslo och lite överallt i många år och är nu tillbaka i sitt älskade Asien. Fast det är inte som Korea, säger hon, koreaner tänker helt annorlunda och ser annorlunda ut. Man kan urskilja koreaner på klädseln och make-upen enligt Moon. Ändå tilltalar samtliga försäljare som vi passerar henne med kinesiska. Hon passade på att lära sig lite mandarin när hon bodde i Taiwan, konverserar lite hackigt med en kvinna och beställer wonton till oss. I Korea brukade Moon och hennes vänner gå ut och äta klockan ett på natten, bara för att de kunde, för att någonting alltid är öppet, det finns inga definitiva slut. Det är inte på samma sätt i London, eller i Sverige (hon har rest i Sverige också), dessutom skulle det aldrig tillåtas att någon byggde upp ett kök mitt på gatan och hade stolar och bord och menyer. Hon säger att jag kommer att komma tillbaka för det här. När hon frågar mig om jag trivs i Hong Kong ser hon det i mina ögon innan jag hinner svara. Hon klappar mig på axeln och frågar när jag slutar skolan för alltid. Så kommer te och wonton noodle.

Wonton är hur man säger dumpling på cantonesiska. Oftast är de fyllda med räkor och/eller fläskfärs och äts med nudlar i bujlong. Buljongen var kanske höjdpunkten i den här skålen. Jag får berättat för mig hur ben har kokat i timmar, dagar för att få fram den här buljongen. Och voila, så bra. Inga pulversoppor så långt ögat kan nå på gatorna i Hong Kong. Streetfood är riktig mat här.

Sjuksnask

Jag har en vana att äta mig ur kriser. Med kriser menar jag dem som jag ibland försätts i: stress, oro och sjukdom. Nu har jag åkt på förkylning och alltså snaskat mig igenom dessa långa och utan mat så tradiga dagar. Igår begav jag mig smått ynklig till staden och Soho för att... hitta något nytt äta. Det blev vegetariska dumplings. En sån här skål, med ett lagom mål dumplings kostade mig cirka trettio kronor. Till det drack jag färskpressad jos på apelsin och ingefära för en tia. Dessutom fick jag se kocken göra mina dumplings á la minute. Sen gick jag några steg nerför gatan och köpte en böngrötsdessert för en femma. Jag är enormt förtjust i att bara gå runt och äta för så lite pengar. Det är skamligt. Och för det mesta gott. Senare på dagen köpte jag thainudlar med tofu och jordnötter för ytterligare ynka trettio pixs. Mums! Den räckte dessutom till frukost idag. Mina småpengar sprids över Hong Kongs gator. Och Hong Kong sprider ett leende över mina läppar.

ostkoma

Äntligen lite smält gruyere och emmentaler! På Bengtssons ost visste de precis vad jag talade om när jag talade om att jag skulle göra ostfondue. Om det inte varit för att mina händer var fulla med packning och kassar hade jag nog slagit till på åtminstone ett hekto 55 månaders lagrad goudaost också . Gruyeren smakade som filmjölk och jordgubbssylt för sig och som himmelen blandad med smält emmentaler, plommonlikör och lite rivaner. Att vi fick för oss att smälta 4 hg lagrad schweizisk ost i dessa tider kan te sig lite konstigt. Om det inte varit för det hade jag hittade mina föräldrars fondue från 1977 bakom några stårhattar och resväskor häromdagen. När man utan vidare hittar en fonduegryta i koppar och mahogny går det inte bara att blunda. Då är det ens förbannade skyldighet att leta upp lampolja, kuba upp surdegsbröd och försätta sig i allmän ostkoma.

Såhär gör man:

1 vitlök

2 hg gruyere

2 hg emmentaler

1 msk plommonlikör (eller kirsch)

1 dl vitt vin

maizena eller mjöl

Gnid grytan med vitlök och smält ost och vin. Blanda redning med likören och rör ihop. Ät och jäs.

grisigt

Har på senaste tiden läst lite om kött som inte är kött, alltså kött som producerats i labratorium eller är kött på annat sätt utan att ens komma från djur. Vem skulle vilja äta det köttet undrar jag?

Låt mig berätta en historia. I åttan blev jag vegetarian. Reste mig demonstrativt från bordet och lämnade matsalen med ett fuck you. Inte så lite inspirerad av tidens anda. Jag fotograferade när min mamma stekte bacon för att kunna göra något slags politiskt collage till skoluppgifter, jag presenterade mig själv i princip som vegetarian före mitt namn. Jag såg upp till Tomas Di Leva och Dennis Lyxzén. Gymnasiet fortsatte i samma rasande köttförakt i sojaostsorgier och qournkorvar till frukost, lunch och middag.

Medan mina mer riktigt vegetariska vänner plöjde slakterifilmer och planerade minkbefriande höll jag med men började i smyg fundera lite på räkor.

Eftersom jag aldrig egentligen känt sympati för djuren utan ivrigt från första början kallat mig ”vegetarian av etiska skäl” var den nya tidens rättvisa köttproduktion en räddning. Och inte bara för mig. De flesta av mina generationskamrater bytte veganism mot vilt och annat ”bra kött” för några år sedan. Med det solklara argumentet att ”vi vet vad vi äter”. Jag hävdade nämligen länge att vegetarianerna var de enda som över huvud taget reflekterade över kött som dödat djur. Därför kunde jag som fd vegetarian med relativt gott samvete gå från grönt till gris. Alla andra stoppade i sig vad som helst utan att tänka efter. Och i viss mån är det väl fortfarande så, läs bara den här ledaren i Expressen från förra veckan.

Så, vad göra? Har vi verkligen glömt det här gris-debaclet lagom till att julskinkan ska griljeras? Eller är debatten här för att stanna? Word of mouth-bloggen på the guardian skriver intressant om det där labratorie-köttet här. Borde väl vara ett alternativ för alla köttätare som, helst utan tanke på blod och slakt, äter kött som om det vore en självklar rättighet.

ps. bilden har i alla fall lite med det här att göra

Tofu GrandMa

Nästan varje dag spatserar jag förbi ett omåttligt populärt tillhåll på ön. Det är GrandMa's Tofu Dessert Stall som serverar två varianter av tofu - varm och kall till det ynka priset 7kr. Beroende på smak och väder väljer man alltså vilken tofu man vill ha och så får man den uppskopad sedan täckt av en sirapsaktig sås, smält socker skulle jag tro. Om det är vackert väder kan kön vara lång fram till tofun men häromdagen när jag kom förbi var det fri passage så jag köpte en skål. Det smakade mest vatten i geleform med sötslisk. Ganska märklig dessert faktiskt. Men billig ju.

Tourtière du Lac St-Jean et Boeuf Borgignon

Jag har också funderat en del på Julia et Julie den senaste tiden, eller, fransk mat i allmänhet och Boeuf Bourgignon i synnerhet är något jag tänker på rätt ofta. Ganska sällan något jag lagar dock. Långkok för mig är främst långkok för att jag gått och tänkt på det länge.

Men, ibland får jag tummen ur. Som idag, eller imorse, när jag började min dags färd mot ett långkok utan dess like.

Historiskt, kulturellt och semantiskt är själva rätten någon typ av mashup av Boeuf Bourgignon och en Tourtiére du Lac St Jean. Vad är det tänker ni? Jo det är ett långkok på kött, potatis, fond och lök. Inbakat i smördeg, långkokt sex timmar i en gjutjärnsgryta. Min Tourtiére är med svamp, fläsk och högrev. Därav Boeuf-konnotationerna.

Såhär gör man:

800 g kött (högrev el liknande)

500 g gul lök

500 g skalad potatis skuren i kuber

150 g rimmat sidfläsk

200 g champinjoner

ett par matskedar sherry

några glas rött vin (jag använde beaujolais)

knappt 1 liter kalvbuljong

timjan

lagerblad (ev. Bouquet garni)

salt, peppar

500 g smördeg

färsk timjan

1. Skär kött och potatis i kuber. Hacka löken grovt, kvarta svampen och skär flasket i små bitar. Sätt ugnen på 120°C

2. Fräs allting och häll på sherry och vin

3. Kavla nästan all smördeg ca 1 cm tjock och tack en gjutjärnsgryta (botten och kanter) med smördegen, fyll på kött, potatis & lök

4. Kavla ut restereande smördeg och lägg som lock över grytan, gör ett par snitt och fyll upp med buljong genom snitten.

5. Lägg på grytlocket och låt allt stå i ugn ca 7 timmar.

Hej Sichuan!

Med HKfödda M i täten vandrar vi in i en trappuppgång efter att M sagt något på cantonesiska till portvakten. Trycker in oss i den lilla hissen och hamnar sedan utanför en mycket alldaglig trädörr. Nummer 289 öppnar sig utan att vi gör ett ljud ifrån oss och så stiger vi in i det som en gång i tiden utgjort ett hem. Nu utslagna väggar och fyllt av matsalsgrupper i olika storlekar.

På väggarna hänger bilder på pandor och sichuanska landskap.

I ett hörn står en gumma och blänger på oss. Det visar sig sedan att det är hon som är kock. Svärmor. Vid bordet sitter en ung flicka som har ihop det med sonsonen. Hon har flipflops och collegetröja. Hon får plocka tallrikar.

Vi lämnar vårt medhavda vin till servitören, den äldre sonen, för kylning. Sedan beställer vi in tre kalla och fem varma. De första tre kommer ganska direkt; gurka i vitlökssås, ångad kyckling i het chili och sichuanska kalla nudlar. Nudlarna nästan dränkta i den där speciella sichuanska pepparn. Mörk grön/svart som små sammanhängande kapslar eller torkade blommor. Det bränner i munnen. Tandköttet känns snart alldeles bedövat, som om det inte fanns. Jag kan inte känna min tunga mot tänderna. Ingenting känns. Jag undrar hur jag ska kunna fortsätta att äta. Jag vill ju prova allt. Drick te, säger M, det är det enda sättet att klara det här på. Sen händer något magiskt, bedövningen släpper i munnen. Jag känner smaker som jag aldrig har kännt förr, parfyrmerade blommiga smaker, rökiga och nötiga. Jag blir frustrerad och pirrig på samma gång. Jag kan inte bestämma de här smakerna för att de är alldeles nya för mig. Det är det mest fantastiska på länge länge. Så kommer den här:

Som J säger att hon har drömt om sedan Peking 2006 (tror jag). Pocherad fisk i het chiliolja. Och HEJ Sichuan! Jag tror att jag fattar. En bit av den här, så balanserad hetta. Det är inte längre jobbigt eller svårt att äta. Vi varvar med ångad kål. Det kinesiska köket handlar om att kombinera olika element. Det är för att kroppen ska fungera, som medecin, säger M. Därför ska vi ha kylande och värmande mat tillsammans, för balans. Grönt te är också kylande. Kineserna anser att öl är västerlänningars gröna te. Hur det är med vin vet vi inte.

Vi sitter länge. Vi sitter nog längst av alla. Och ändå lyckas vi inte trycka i oss riktigt allt. Efteråt visar den äldre sonen oss köket och jag får lukta på de olika kryddorna. Röd och grön sichuansk peppar, jag är alldeles förtrollad vid dem. De är så komplexa och bombastiska. Jag förstår inte att jag har missat dem. Att det här är mitt första möte med Sichuanska smaker. Jeez, var har jag varit? Inte i Sichuan iallfall. Ännu. Fast sedan igår har iallafall en liten bit av Sichuan varit i mig.

Budgetkrubb

Efter en veckas liv i lögn, tron om att jag har ständig semester och är ekonomiskt oberoende har jag börjat landa i Hong Kong på riktigt. Jag bor sedan igår i lägenhet med argentinaren och italienaren aka "the other guys" jag är själv "the other girl" Har betalt en månads hyra och handlat kuddar på IKEA. Jodå, IKEA med julmust, lingonsylt och kaviar finns här precis som everywhere. Så efter alla utgifter blir det budgetmat inte alltför sällan. Ofta i hemmet men en sån här kalasbricka kostar mindre än tjugo riksdaler utanför biblo där jag pluggar några dagar i veckan. Det grillade kycklinglåret smakade inte alls dumt, risnudlarna i fiskbuljong var också helt ok. För en spottstyver är det lätt värt. Hong Kongmaten som jag har ätit hittils är ganska mild och snäll i smakerna. Andra bullar blir det nog i morgon då jag ska på private kitchen för att äta sichuanskt. Om det handlar nästa post. Fridens liljor.

Fina Fiskar

Det här är inte just for fun, bara för att se guldfiskar simma runt runt eller fram och tillbaka. Det här är mat. Hur maten hamnar här varje dag är ett mysterium som jag ämnar att lösa under min tid här i Hong Kong, om jag så måste vaka utanför restaurangerna dygnet runt. Levande fiskar och skaldjur på flera kilo förflyttar sig på något outgrundligt förunderligt sätt från havet, några meter ifrån ner i trängseln i de här akvariumen. Det är som havets kollektivtrafik, bara, de kommer aldrig hem eller bort mer. De är där för att stanna, för beskådande och fotograferande och slutligen för att hamna på våra tallrikar. Inget lyckligt slut på livet. Vi får hoppas på att det är kort och att känslorna hos de här varelserna är begränsade. Kan de känna sorg? Jag hoppas inte det.

Vi äter dem iallfall, inte femkilosfiskarna men skaldjur av diverse sort hamnade på vårt bord i den lilla fiskebyn på andra sidan Lamma: Sok Kwu Wan. Vi besteg ett berg för att komma dit och samma berg igen för komma hem till Yung Shue Wan. Det tog oss oändliga diskussioner om mat och en hel dag att utföra och minst en flaska vin för att bearbeta. I min mycket belåtna mage simmar nu en del av kinesiska oceanen vidare: knivmussla (ej i bild), pilgrimsmussla, bläckfisk och krabba. Jag har googlat och googlat för att hitta de exakta arterna men hittar inga bra sidor med info om detta. Någon som kan tipsa?

Lite väl lustigt

Döm av min förvåning när jag fick syn på Caroline Hofbergs bok “Italia Amore” i Akademibokhandelns utskick Läslust imorse. Att överhuvudtaget sälja boken är rätt konstigt och att marknadsföra den bredvid Bo Hagströms böcker är ännu lite märkligare. Visserligen är det inte de böckerna som Hofberg plagierat men ändå. Lite väl lustigt, Läslust.

Mer Jul (ostrens)

Första höstterminen i Grythyttan kom som en chock för Mimi och mig. Plötsligt hade Bergslagens charmiga skogar skiftat från gyllene färger till bäcksvarta skuggor. September hade hunnit bli november utan att vi knappt märkte det. Vi tog flitens lampa till hjälp för att hålla skenet uppe samtidigt som vi bildade en pakt. ”Lämnar någon av oss Hällefors kommun för låt sig Skåne eller Stockholm”, så måste minst två goda ostar följa med tillbaka, lät vårt motto. Sagt och gjort. En av många helger stod jag på ostaffären i Boarp och tittade på en svagt fudgefärgad ost. Jag smakade och saken var klar. 2 hg tack. 1 var. Väl tillbaka i hyttan pratade vi oss varma om ostens kolatoner och bestämde att pakten var där för att stanna.

I Skåne är det inte längre lika långt till närmsta Goudaost av kvalitet men novembers svarta sken är fortfarande ett skäl gott nog att äta ost. Min senaste kylrens/bärsarkagång i mamma och pappas kyl ledde till tre, för den här bloggpostens existens, fynd. En skamsen skalk Gruyere och en lite större skalk av den där kolaosten: Primadonna. Hollands kanske bästa ätbara bidrag till resten av världen (dock ska inte korvstånden i Amsterdam på något sätt underskattas, men mer om det en annan gång) överhuvudtaget. Vidare fann jag också ett par droppar OP Andersson. Tillsammans med lite rumstempererat smör och minimalt hantverk bildar kvartetten naturligtvis potkäs. Tvåa på julbordet efter snapsen. Som vanligt är mitt recept lite sådär som man vill.

1 skalk Gruyere

1 skalk Primadonna

typ 3 msk sprit

2 msk rumsvarmt smör

Rör ihop allt och lägg i ett fint krus. Jag inbillar mig att det håller bättre då. Man behöver absolut inte använda matberedare utan det går bra att jobba ihop ostarna med en gaffel. Ät på knäcke!

Varm sprit del 1

Det lackar mot jul. Och oavsett om man är för eller emot så går det inte att inte utnyttja årets mörkaste tid åt att dricka varma alkoholhaltiga drycker.

Jag firar jul i Afrika och vart Mimi håller hus på dopparedagen är omöjligt att svara på. Därför tänkte jag börja en julrelaterad följetong om varma rusdrycker i bloggen. Förra året handlade allt för min del om varma äppeldrycker - Pommeau, cider och Kiviks varm&kall. I år känner jag för mustigare, sötare saker så först ut är sydspanska Horchatan. Vanligtvis dricker man den kall när det är jättevarmt så jag tänkte att det såklart borde fungera tvärtom också. Det fungerade, mitt mjölkdrinksförakt till trots. Horchatan smakar som om något i en Alladin-ask hade varit gott och serverats varmt. Finns absolut inte på marknaden med andra ord. Såhär gör man:

1 dl kokt ris (jag lät en halv vaniljstång och en kanelstång koka med)

1/2 dl skållad mandel

zest från 1/2 apelsin

1 dl råsocker

8 cl ljus rom

MIxa allt och värm försiktigt. Servera direkt och njut av Horchatan, det tycker både jag och Vampire Weekend är en bra idé.

Lamma Lunch for a Lunatic

Min första måltid i Hong Kong blev de här små rackarns räkorna. Jag pekade först ut dem i ett av ungefär tio akvarium och bestämde sedan med kocken att jag skulle få dem tillagade med vitlök och chili. Till det te förstås och ångade grönsaker, som inte är med på bilden men som verkade vara nån typ av fänkål i ostronsås. Lamma Island som för en tid framöver är mitt tillhåll i världen och kryphål i verkligheten, är dessutom heaven av havets läckerheter. Och katter... just nu en mindre vacker kör av jamande kissar utanför min lya. På en av mina promenader genom min by: Yung Shue Wan såg jag en lapp om en saknad katt. Jag tänkte, fördomsfull som jag är, att den nog har blivit uppäten. Fast GUD NEJ, det trodde jag förstås inte på allvar. Det finns inga bilar på den här ön, vilket är en väldigt behaglig kontrast till Central, HK, där jag bara tillbringat en kort tid hittills men redan hunnit oroa mig för att de höga husen ska falla över mig.

Vad gör jag då här, undrar ni kanske. Men undra inte över det, för det kommer jag troligtvis att göra själv så att det räcker. Min främsta, och kanske enda, orsak är mat. Om det inte hade blivit Hong Kong skulle det ha blivit något annat. Hong Kong är nu mitt äventyr och ni ska få följa med på det mesta i matväg. Alldeles strax ska jag möta en av mina få kontakter här för första gången. Och det är ingen dålig kontakt för en matknas som jag: Jennifer Spratly.

So long från Pim Pom i Hong Kong

Dagens lunch

Nu har Mimi åkt till Hong Kong och jag är deltidssambo lite längre söderut än Vallis. Vi firade hejdå på Siesta igår och idag är jag således lite sugen på smält ost.

När det gäller lunch är jag en sann vän av taga vad man haver. Ibland till den milda grad att det jag serverar blir hemskt sparsamt. Dagens lunch är lite så, fast ändå himla god. Epazoten rekommenderar jag fastän jag själv glömde den. Vi har en massa torkad från sommarens örtagård på vallis! Dagens lunch: Quesadillas. Mängderna är lite av varje.

2 quesadillas

1 liten tetrabönor med spad

riven prästost

lite keso

lite fint skuren vitkål

epazote

limezest

salt peppar och torkad chili