Desserter i Hong Kong

Desserter i Hong Kong minner inte alls om det som jag har vuxit upp med. Utan frisinninghet, neofili och nyfikenhet blir desserter i Kina nog mer en traumatisk än gastronimisk upplevelse.

Bästa hittils är egg custard dumplings som jag själv knåpade ihop på Dim Sumkurs. Vaniljkräm inbakad i sötad rismjölsdeg, sedan ångad och doppad i sesamfrön för att sist stekas i olja.


Men den stora grejjen i kinesiska desserthimmelen är soppa. Jag och J avslutade ett Dim Sumpass med två olika sorters typiska dessertsoppor. En kall soppa med mango och sagogryn som fick mig att minnas tiden på folkhögskola i Danmark (sagogryn är stort i Danmark), och som jag inte har sett (förutom ett dekorationspaket på spisen hos M i Grythyttan) sedan dess. Den andra soppan var varm med överväldigande smak av mandel (för mycket, ingen av oss klarade av att äta upp den), papaya och nån sorts kinesisk transparent svamp som påminner som fingesvamp. Jag minns inte namnet men frivillig får gärna upplysa om det i kommentarsfältet.


En stor grej i Kina är dessertcaféer/restauranger som har uppstått för att den som har blivit bjuden på middag ska ha tillfälle att bjuda tillbaka. Här åt jag och en grupp vänner nyligen en kokospudding med majspuffar(?), chokladdumplings med jordgubbar inuti och nån form av hyvlad fryst mango (sorbet). Dessutom en klassisk svart (söt) bönsoppa som inte är med i bild men som jag har förstått att kineser gärna avslutar en middag med.


Mina sötsug tycks, trots detta, inte stillas. Jag börjar sakna svenska julgodisfrosseriet. Spara några mozartkulor och polkatryfflar till mig!

lite tankar om surdeg

Satt på en fest och drack vin när en snubbe plötsligt började babbla om sin surdeg. Jag imponeras föga men upprörs desto mer. Han talar om vikten av rågskållning, hur han vårdar surdegar och när han studiebesökt ett närliggande bageri. Varför denna manliga fascination över brödet? Det är ingen tillfällighet. Det är ett symptom.

Någon vecka senare är jag på ett dop i en vanlig liten kyrka på den sydhalländska landsbygden. Prästen citerar Matteus 13:3 ”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.” Mycket har uppenbarligen hänt sedan den texten skrevs och jag börjar misstänka till vems nackdel.

Jag ser ett klipp på SVT om en man som berättar hur hans surdeg är ett utlopp för hans klassiska manliga nörderi. Det går alltså en rak linje mellan skivsamlarmannen och surdegssnubben. Mellan det pojkvaskiga intresset för tåg och järnvägar, som om det vore världens mest normala sysselsättning, och tanken på det perfekta brödet.

I ett kommentarsfält läser jag om hur det möjligtivis kan tänkas vara så att männen är så bra på att plötsligt baka surdegar eftersom det kan relateras till hur man med samma självförtroende smeker kvinnokroppen. Att surdegen kräver den där stadiga handen som småkakor klarar sig så bra utan. De där kommentarerna hör egentligen hemma bakom lås och bom i ett flashbackforum men exponeras istället på en av sisådär tiotusen matbloggar.

En morgon går jag förbi ett stenugnsbageri och tittar in på stora limpor levain och baguetter. En ung man i kofta och stor sjal stirrar tillbaka. Jag får vatten på min kvarn. Samma dag läser jag om hur en son tagit över pappans bageri på landsbygden. Sonen är nöjd över trendigheten i att baka bröd och säger att han bara för två år sedan hellre hade velat plugga ekonomi. Min kvarn börjar mala mjöl nu. En manlig reklamare ger ut en fin bok om degar och mjöltyper. Jag börjar knåda mitt bröd. När jag sedan sitter på den där festen och min vän i jeans från Acne och färgglada strumpor börjar berätta om vildjäst är det dags att bre min macka med smör och marmelad.

Genusmässigt finns det två intressant aspekter med den här nya bakkulturen. Dels knådar surdegssnubbarna för tillfället deg på klassiskt kvinnligt bakbord, dels gör de det med den självklara manliga friheten. Ni förstår surdegsbrödet är inte din vanliga limpa som jäser 1 timme för att sedan gräddas 30 minuter. Surdegsbakningen tar tid. Inte undra på att den manliga matbloggosfären nuförtiden mest ägnar sig åt långkok. Man måste ju ha något att göra när brödet jäser.

Fish Balls

Lite här och där finns såna här: fiskbollar att finna på Hong Kongs gator. Beroende på var ser de mer eller mindre aptitliga ut. Just de här, som jag slutligen bestämde mig för att prova hittade jag på Macau, den gamla portugisiska kolonien som ligger en cirka timmes båtresa från HK. Jag valde att prova två av tre olika smaksättningar. Naturligtvis de syndigt goda sichuanskt kryddade och de i gult som var nån typ av curry. Ganska spännande sak som jag gärna tror är nyttig också.

Det var innan igår, då jag lärde mig att göra en variant av fiskbollarna på Dim Sumskola hos Martha. Hon berättade att den mesta maten som säljs på gatorna är så billig bara för att den innehåller mest pulver och vatten. Upprört viftade hon med armar i luften när hon berättade om hur MSG (natriumglutamat) har förstört det kinesiska köket. Hur ungdomar som växer upp i Kina idag inte vet hur en riktig rättikkaka ska smaka. Jag däremot vet det, dessutom vet jag hur man lagar en riktig rättikkaka och att den traditionellt äts runt det kinesiska nyåret.

Rättikkaka: Rismjöl, vatten, rättika, torkade räkor, torkade pilgrimsmusslor, kryddig kinesisk fläskkorv. Bakad i ånginsats.

På storstadsbesöket

Det här kan man också göra i Hong Kong:

Dricka champagne och tugga i sig ett par ostron i en skybar. Alltid när jag är på besök i storstäder försöker jag att hinna med en glassig bar med utsikt eller/och snygga människor, champagne och skaldjur -gärna ostron. Det är en lyx som inte behöver kosta så mycket (cirka 200 för ett glas och två ostron samt utsikt över (här:) hela Hong Kong) och som pimpar ledigheten. I Sverige gjorde jag det senast på Pet Sounds Bar, innan dess i London på Borough Market.
Med vad lyxar du helst till det, och var?

ostkoma (igen)

De senaste dagarna har det doftat friterat i kvarteret där jag bor, och då ligger närmsta hamburgerkedja för långt bort för att vara anledningen. En dag skiftade doften i bakad potatis men det var högst tillfälligt. Nu går tankarna till hackat ägg och tveksamma microvågsbakade potatisar igen. Detta ledde hursomhelst dels till ett rårakesug och dels ett sug efter något riktigt friterat. Som croquetas. Det vill säga spanskt friterat handarbete. Så i lördags började jag, med att prata om det. Förberedde min tjej på att det skulle minsann bli friterade ostbollar. Gestikulerade och talade om Tapas. Var på Malmborgs i 200 hundra år medan min tjej gick bredvid med uttråkad blick. Jag tänkte att vi skulle äta en sallad med blodapelsin och pumpakärnor till, dricka snustorrt vitt vin och lyssna på spansk gitarr. Så vi bjöd över lite vänner. Och tiden gick så där snabbt som den ofta gör när jag blir inspirerad och ska ha temakväll. 22.15 (barca-tid åtminstone) åt vi en sallad med blodapelsin! och drack julmust, medan croquetassmeten stod på kylning på balkongen. Naturligtvis blev det på lördagen inget friterat även om jag smörade vitlöksbröden lite extra mycket för att kompensera.

Istället ägnades söndagen okristligt som sig bör åt det där handarbetet jag försummade på lördagen för då satte jag igång och slavade helt och hållet utifrån gittos croquetas-recept (fast med ost istället för skinka).

Och jag missade att läsa hur många receptet var räknat till. Så det blev en hel del friterad ost.

Men försök hitta ett fel med den meningen liksom.