I helgen har vi serverat två av mina absoluta favoriter i livet: beta och kål. Den form som de kommer i så här års är nästan för vacker för att ta i. Jag tycker innerst inne att de borde fridlysas, låsas fast och larmas. Prissättningen på de här rätterna borde mer än tiodubblas bara på grund av dessa två grödor. Eller så borde vi skänka maten för att kanske finns det inga betalningar som någonsin kommer att matcha upplevelsen av att tugga på våran hemodlade alldeles nyskördade lätt saltade polkabeta. Här tillsammans med Boels Blå och en flädervinägrette. Eller Heléns sommarkål som snabbt och lätt har dillstuvats under Joakims varsamma händer, med gravad regnbåge från Tiraholm. Det är bättre att se på detta än att se Sigmund Polke på Lousiana en ljummen sommardag. Och sedan bada i sundet innan tåget till Köpenhamn går och kvällen är lika med drinkar och god mat i kanske världens bästa stad. Jo, det var trevligt, den gången för tre-fyra år sedan då jag hade tid med sådant. Men så mycket sämre är det inte nu. Jag ska hälsa på en mat -och trädgårdsälskande väninna på Österlen imorgon. En matbit blir det nog också. Om det berättas imorgon eller på Tisdag.
