Fina Fiskar

Det här är inte just for fun, bara för att se guldfiskar simma runt runt eller fram och tillbaka. Det här är mat. Hur maten hamnar här varje dag är ett mysterium som jag ämnar att lösa under min tid här i Hong Kong, om jag så måste vaka utanför restaurangerna dygnet runt. Levande fiskar och skaldjur på flera kilo förflyttar sig på något outgrundligt förunderligt sätt från havet, några meter ifrån ner i trängseln i de här akvariumen. Det är som havets kollektivtrafik, bara, de kommer aldrig hem eller bort mer. De är där för att stanna, för beskådande och fotograferande och slutligen för att hamna på våra tallrikar. Inget lyckligt slut på livet. Vi får hoppas på att det är kort och att känslorna hos de här varelserna är begränsade. Kan de känna sorg? Jag hoppas inte det.

Vi äter dem iallfall, inte femkilosfiskarna men skaldjur av diverse sort hamnade på vårt bord i den lilla fiskebyn på andra sidan Lamma: Sok Kwu Wan. Vi besteg ett berg för att komma dit och samma berg igen för komma hem till Yung Shue Wan. Det tog oss oändliga diskussioner om mat och en hel dag att utföra och minst en flaska vin för att bearbeta. I min mycket belåtna mage simmar nu en del av kinesiska oceanen vidare: knivmussla (ej i bild), pilgrimsmussla, bläckfisk och krabba. Jag har googlat och googlat för att hitta de exakta arterna men hittar inga bra sidor med info om detta. Någon som kan tipsa?

Lite väl lustigt

Döm av min förvåning när jag fick syn på Caroline Hofbergs bok “Italia Amore” i Akademibokhandelns utskick Läslust imorse. Att överhuvudtaget sälja boken är rätt konstigt och att marknadsföra den bredvid Bo Hagströms böcker är ännu lite märkligare. Visserligen är det inte de böckerna som Hofberg plagierat men ändå. Lite väl lustigt, Läslust.

Mer Jul (ostrens)

Första höstterminen i Grythyttan kom som en chock för Mimi och mig. Plötsligt hade Bergslagens charmiga skogar skiftat från gyllene färger till bäcksvarta skuggor. September hade hunnit bli november utan att vi knappt märkte det. Vi tog flitens lampa till hjälp för att hålla skenet uppe samtidigt som vi bildade en pakt. ”Lämnar någon av oss Hällefors kommun för låt sig Skåne eller Stockholm”, så måste minst två goda ostar följa med tillbaka, lät vårt motto. Sagt och gjort. En av många helger stod jag på ostaffären i Boarp och tittade på en svagt fudgefärgad ost. Jag smakade och saken var klar. 2 hg tack. 1 var. Väl tillbaka i hyttan pratade vi oss varma om ostens kolatoner och bestämde att pakten var där för att stanna.

I Skåne är det inte längre lika långt till närmsta Goudaost av kvalitet men novembers svarta sken är fortfarande ett skäl gott nog att äta ost. Min senaste kylrens/bärsarkagång i mamma och pappas kyl ledde till tre, för den här bloggpostens existens, fynd. En skamsen skalk Gruyere och en lite större skalk av den där kolaosten: Primadonna. Hollands kanske bästa ätbara bidrag till resten av världen (dock ska inte korvstånden i Amsterdam på något sätt underskattas, men mer om det en annan gång) överhuvudtaget. Vidare fann jag också ett par droppar OP Andersson. Tillsammans med lite rumstempererat smör och minimalt hantverk bildar kvartetten naturligtvis potkäs. Tvåa på julbordet efter snapsen. Som vanligt är mitt recept lite sådär som man vill.

1 skalk Gruyere

1 skalk Primadonna

typ 3 msk sprit

2 msk rumsvarmt smör

Rör ihop allt och lägg i ett fint krus. Jag inbillar mig att det håller bättre då. Man behöver absolut inte använda matberedare utan det går bra att jobba ihop ostarna med en gaffel. Ät på knäcke!

Varm sprit del 1

Det lackar mot jul. Och oavsett om man är för eller emot så går det inte att inte utnyttja årets mörkaste tid åt att dricka varma alkoholhaltiga drycker.

Jag firar jul i Afrika och vart Mimi håller hus på dopparedagen är omöjligt att svara på. Därför tänkte jag börja en julrelaterad följetong om varma rusdrycker i bloggen. Förra året handlade allt för min del om varma äppeldrycker - Pommeau, cider och Kiviks varm&kall. I år känner jag för mustigare, sötare saker så först ut är sydspanska Horchatan. Vanligtvis dricker man den kall när det är jättevarmt så jag tänkte att det såklart borde fungera tvärtom också. Det fungerade, mitt mjölkdrinksförakt till trots. Horchatan smakar som om något i en Alladin-ask hade varit gott och serverats varmt. Finns absolut inte på marknaden med andra ord. Såhär gör man:

1 dl kokt ris (jag lät en halv vaniljstång och en kanelstång koka med)

1/2 dl skållad mandel

zest från 1/2 apelsin

1 dl råsocker

8 cl ljus rom

MIxa allt och värm försiktigt. Servera direkt och njut av Horchatan, det tycker både jag och Vampire Weekend är en bra idé.