Man kan tro att jag, i egenskap av kock, kan allt. Och det kan jag. Fast jag har inte gjort allt. Osso Buco har surrat i mitt huvud i flera år sedan den gång jag hörde någon tala om att suga märgen ur ett kalvlägg. Det var under första året i Grythyttan. Sedan dess har jag inte, bara av en slump, trillat över några kalvlägg. Under några veckor nu har jag jobbat med examensarbete och samtidigt lagat mat till utsvultna skidgäster på Vallis. Så hände det nyligen att jag stod med ett par kilo kalvlägg som ganska precis räckte till antalet gäster i restaurangen. Osso Buco var ett måste. Jättegrytan åkte fram tillsammans med vitlöken och vinpavan. Citron revs och persilja hackades. Pommes duchesseskillsen pustades också upp. Det är vad jag kallar aktiv matlagning. Det är mitt jobb. Styv i korken har jag blivit också, såpass att jag serverade min allra första Ossu Buco, utan livlina, till betalande gäster. Östen tordes inte fråga gästerna hur det smakade. En hel sittning passerade så, under tiden som ångesten började tillta i köket. Tänk om det var förfärligt. Så stack det första huvudet in genom köksingången och gav mig beröm. Sedan kom gäster på rad för att tacka hjärtligt för den fantastiska maten. Nu vill jag inte bara skryta, jag följde ett recept och är inget naturbarn i köket, jag vill bara uttrycka vilken enorm glädje jag känner över att ha möjligheten att på arbetstid för första gången laga en blivande favoriträtt och samtidigt få servera den till underbara gäster. Vi har ingen á la carte på Vallis såhär års utan gästerna får förlita sig till den som lagar maten. Det är ett förtroende som jag älskar älskar älskar!
Dessutom (ok) vet jag att långkok+vin+vitlök+örtfrossa alltid blir himmelskt gott. Så någon ren chansning kan det kanske inte klassas som.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar