Hej Sichuan!

Med HKfödda M i täten vandrar vi in i en trappuppgång efter att M sagt något på cantonesiska till portvakten. Trycker in oss i den lilla hissen och hamnar sedan utanför en mycket alldaglig trädörr. Nummer 289 öppnar sig utan att vi gör ett ljud ifrån oss och så stiger vi in i det som en gång i tiden utgjort ett hem. Nu utslagna väggar och fyllt av matsalsgrupper i olika storlekar.

På väggarna hänger bilder på pandor och sichuanska landskap.

I ett hörn står en gumma och blänger på oss. Det visar sig sedan att det är hon som är kock. Svärmor. Vid bordet sitter en ung flicka som har ihop det med sonsonen. Hon har flipflops och collegetröja. Hon får plocka tallrikar.

Vi lämnar vårt medhavda vin till servitören, den äldre sonen, för kylning. Sedan beställer vi in tre kalla och fem varma. De första tre kommer ganska direkt; gurka i vitlökssås, ångad kyckling i het chili och sichuanska kalla nudlar. Nudlarna nästan dränkta i den där speciella sichuanska pepparn. Mörk grön/svart som små sammanhängande kapslar eller torkade blommor. Det bränner i munnen. Tandköttet känns snart alldeles bedövat, som om det inte fanns. Jag kan inte känna min tunga mot tänderna. Ingenting känns. Jag undrar hur jag ska kunna fortsätta att äta. Jag vill ju prova allt. Drick te, säger M, det är det enda sättet att klara det här på. Sen händer något magiskt, bedövningen släpper i munnen. Jag känner smaker som jag aldrig har kännt förr, parfyrmerade blommiga smaker, rökiga och nötiga. Jag blir frustrerad och pirrig på samma gång. Jag kan inte bestämma de här smakerna för att de är alldeles nya för mig. Det är det mest fantastiska på länge länge. Så kommer den här:

Som J säger att hon har drömt om sedan Peking 2006 (tror jag). Pocherad fisk i het chiliolja. Och HEJ Sichuan! Jag tror att jag fattar. En bit av den här, så balanserad hetta. Det är inte längre jobbigt eller svårt att äta. Vi varvar med ångad kål. Det kinesiska köket handlar om att kombinera olika element. Det är för att kroppen ska fungera, som medecin, säger M. Därför ska vi ha kylande och värmande mat tillsammans, för balans. Grönt te är också kylande. Kineserna anser att öl är västerlänningars gröna te. Hur det är med vin vet vi inte.

Vi sitter länge. Vi sitter nog längst av alla. Och ändå lyckas vi inte trycka i oss riktigt allt. Efteråt visar den äldre sonen oss köket och jag får lukta på de olika kryddorna. Röd och grön sichuansk peppar, jag är alldeles förtrollad vid dem. De är så komplexa och bombastiska. Jag förstår inte att jag har missat dem. Att det här är mitt första möte med Sichuanska smaker. Jeez, var har jag varit? Inte i Sichuan iallfall. Ännu. Fast sedan igår har iallafall en liten bit av Sichuan varit i mig.

Budgetkrubb

Efter en veckas liv i lögn, tron om att jag har ständig semester och är ekonomiskt oberoende har jag börjat landa i Hong Kong på riktigt. Jag bor sedan igår i lägenhet med argentinaren och italienaren aka "the other guys" jag är själv "the other girl" Har betalt en månads hyra och handlat kuddar på IKEA. Jodå, IKEA med julmust, lingonsylt och kaviar finns här precis som everywhere. Så efter alla utgifter blir det budgetmat inte alltför sällan. Ofta i hemmet men en sån här kalasbricka kostar mindre än tjugo riksdaler utanför biblo där jag pluggar några dagar i veckan. Det grillade kycklinglåret smakade inte alls dumt, risnudlarna i fiskbuljong var också helt ok. För en spottstyver är det lätt värt. Hong Kongmaten som jag har ätit hittils är ganska mild och snäll i smakerna. Andra bullar blir det nog i morgon då jag ska på private kitchen för att äta sichuanskt. Om det handlar nästa post. Fridens liljor.

Fina Fiskar

Det här är inte just for fun, bara för att se guldfiskar simma runt runt eller fram och tillbaka. Det här är mat. Hur maten hamnar här varje dag är ett mysterium som jag ämnar att lösa under min tid här i Hong Kong, om jag så måste vaka utanför restaurangerna dygnet runt. Levande fiskar och skaldjur på flera kilo förflyttar sig på något outgrundligt förunderligt sätt från havet, några meter ifrån ner i trängseln i de här akvariumen. Det är som havets kollektivtrafik, bara, de kommer aldrig hem eller bort mer. De är där för att stanna, för beskådande och fotograferande och slutligen för att hamna på våra tallrikar. Inget lyckligt slut på livet. Vi får hoppas på att det är kort och att känslorna hos de här varelserna är begränsade. Kan de känna sorg? Jag hoppas inte det.

Vi äter dem iallfall, inte femkilosfiskarna men skaldjur av diverse sort hamnade på vårt bord i den lilla fiskebyn på andra sidan Lamma: Sok Kwu Wan. Vi besteg ett berg för att komma dit och samma berg igen för komma hem till Yung Shue Wan. Det tog oss oändliga diskussioner om mat och en hel dag att utföra och minst en flaska vin för att bearbeta. I min mycket belåtna mage simmar nu en del av kinesiska oceanen vidare: knivmussla (ej i bild), pilgrimsmussla, bläckfisk och krabba. Jag har googlat och googlat för att hitta de exakta arterna men hittar inga bra sidor med info om detta. Någon som kan tipsa?

Lite väl lustigt

Döm av min förvåning när jag fick syn på Caroline Hofbergs bok “Italia Amore” i Akademibokhandelns utskick Läslust imorse. Att överhuvudtaget sälja boken är rätt konstigt och att marknadsföra den bredvid Bo Hagströms böcker är ännu lite märkligare. Visserligen är det inte de böckerna som Hofberg plagierat men ändå. Lite väl lustigt, Läslust.

Mer Jul (ostrens)

Första höstterminen i Grythyttan kom som en chock för Mimi och mig. Plötsligt hade Bergslagens charmiga skogar skiftat från gyllene färger till bäcksvarta skuggor. September hade hunnit bli november utan att vi knappt märkte det. Vi tog flitens lampa till hjälp för att hålla skenet uppe samtidigt som vi bildade en pakt. ”Lämnar någon av oss Hällefors kommun för låt sig Skåne eller Stockholm”, så måste minst två goda ostar följa med tillbaka, lät vårt motto. Sagt och gjort. En av många helger stod jag på ostaffären i Boarp och tittade på en svagt fudgefärgad ost. Jag smakade och saken var klar. 2 hg tack. 1 var. Väl tillbaka i hyttan pratade vi oss varma om ostens kolatoner och bestämde att pakten var där för att stanna.

I Skåne är det inte längre lika långt till närmsta Goudaost av kvalitet men novembers svarta sken är fortfarande ett skäl gott nog att äta ost. Min senaste kylrens/bärsarkagång i mamma och pappas kyl ledde till tre, för den här bloggpostens existens, fynd. En skamsen skalk Gruyere och en lite större skalk av den där kolaosten: Primadonna. Hollands kanske bästa ätbara bidrag till resten av världen (dock ska inte korvstånden i Amsterdam på något sätt underskattas, men mer om det en annan gång) överhuvudtaget. Vidare fann jag också ett par droppar OP Andersson. Tillsammans med lite rumstempererat smör och minimalt hantverk bildar kvartetten naturligtvis potkäs. Tvåa på julbordet efter snapsen. Som vanligt är mitt recept lite sådär som man vill.

1 skalk Gruyere

1 skalk Primadonna

typ 3 msk sprit

2 msk rumsvarmt smör

Rör ihop allt och lägg i ett fint krus. Jag inbillar mig att det håller bättre då. Man behöver absolut inte använda matberedare utan det går bra att jobba ihop ostarna med en gaffel. Ät på knäcke!

Varm sprit del 1

Det lackar mot jul. Och oavsett om man är för eller emot så går det inte att inte utnyttja årets mörkaste tid åt att dricka varma alkoholhaltiga drycker.

Jag firar jul i Afrika och vart Mimi håller hus på dopparedagen är omöjligt att svara på. Därför tänkte jag börja en julrelaterad följetong om varma rusdrycker i bloggen. Förra året handlade allt för min del om varma äppeldrycker - Pommeau, cider och Kiviks varm&kall. I år känner jag för mustigare, sötare saker så först ut är sydspanska Horchatan. Vanligtvis dricker man den kall när det är jättevarmt så jag tänkte att det såklart borde fungera tvärtom också. Det fungerade, mitt mjölkdrinksförakt till trots. Horchatan smakar som om något i en Alladin-ask hade varit gott och serverats varmt. Finns absolut inte på marknaden med andra ord. Såhär gör man:

1 dl kokt ris (jag lät en halv vaniljstång och en kanelstång koka med)

1/2 dl skållad mandel

zest från 1/2 apelsin

1 dl råsocker

8 cl ljus rom

MIxa allt och värm försiktigt. Servera direkt och njut av Horchatan, det tycker både jag och Vampire Weekend är en bra idé.

Lamma Lunch for a Lunatic

Min första måltid i Hong Kong blev de här små rackarns räkorna. Jag pekade först ut dem i ett av ungefär tio akvarium och bestämde sedan med kocken att jag skulle få dem tillagade med vitlök och chili. Till det te förstås och ångade grönsaker, som inte är med på bilden men som verkade vara nån typ av fänkål i ostronsås. Lamma Island som för en tid framöver är mitt tillhåll i världen och kryphål i verkligheten, är dessutom heaven av havets läckerheter. Och katter... just nu en mindre vacker kör av jamande kissar utanför min lya. På en av mina promenader genom min by: Yung Shue Wan såg jag en lapp om en saknad katt. Jag tänkte, fördomsfull som jag är, att den nog har blivit uppäten. Fast GUD NEJ, det trodde jag förstås inte på allvar. Det finns inga bilar på den här ön, vilket är en väldigt behaglig kontrast till Central, HK, där jag bara tillbringat en kort tid hittills men redan hunnit oroa mig för att de höga husen ska falla över mig.

Vad gör jag då här, undrar ni kanske. Men undra inte över det, för det kommer jag troligtvis att göra själv så att det räcker. Min främsta, och kanske enda, orsak är mat. Om det inte hade blivit Hong Kong skulle det ha blivit något annat. Hong Kong är nu mitt äventyr och ni ska få följa med på det mesta i matväg. Alldeles strax ska jag möta en av mina få kontakter här för första gången. Och det är ingen dålig kontakt för en matknas som jag: Jennifer Spratly.

So long från Pim Pom i Hong Kong

Dagens lunch

Nu har Mimi åkt till Hong Kong och jag är deltidssambo lite längre söderut än Vallis. Vi firade hejdå på Siesta igår och idag är jag således lite sugen på smält ost.

När det gäller lunch är jag en sann vän av taga vad man haver. Ibland till den milda grad att det jag serverar blir hemskt sparsamt. Dagens lunch är lite så, fast ändå himla god. Epazoten rekommenderar jag fastän jag själv glömde den. Vi har en massa torkad från sommarens örtagård på vallis! Dagens lunch: Quesadillas. Mängderna är lite av varje.

2 quesadillas

1 liten tetrabönor med spad

riven prästost

lite keso

lite fint skuren vitkål

epazote

limezest

salt peppar och torkad chili

Åh ljuva nya kunskaper i matuniversum! Tidigare i höst efterfrågade jag grödan/grejjen okra här på bloggen utan resultat. Men skam den som ger upp och Sofia är alltid observant på sina äventyr i livet. Jag fick den här bilden skickad till mobilen från en marknad i Stockholm. Ganska dyrt konstaterade Sofia. Jag/vi vet nu hur okra ser ut på bild. Tack och Varsågod.

Inspiration

Jamen det var ju såkalrt te vi skulle gjort med all malva! Som detta malvateet som jag hittade på bibblan i Årsta. Vi serverar oftast malvan för sig själv, gärna med grovt salt på. Men nästan lika ofta lämnas de vackra kornbladen på tallriken. Ett te kanske funkar bättre. Den som hänger med till nästa sommar får se!