inspiration schminspiration

På Akademien har jag fått lära mig en hemskt massa lärorika saker. Som att risotto är en tolkningsfråga, att glass inte nödvändigtvis behöver vara kallt och kanske det allra viktigaste, att inspirationen inte kommer till den som sitter och väntar på den. Så detta är ett försök till att blogga i brist på inspiration. Eller egentligen inte. Jag blev faktiskt inspirerad av den där LCHF-posten mimi skrev.

Jag är en känslomänniska som har svårt för att hålla mig inom ramar, begränsningar och toalettringar. Och dieter. Januarimånader kan ändå alltid få mig på revideringstankar och de senaste åren har jag tagit för vana att bränna ett rejält hål i plånboken med att köpa senare oanvända gymkort i början av varje år. Senast idag gick ett par av mina sista hundralappar till drömmar om ett regelbundet förhållande med ett löpband. Och i helgen gick mina tankar och inspiration till att skapa matkonst av några vildsvinskotletter till något som liknar mer ett klart och tydligt LCHF-projekt än ett mer för mig vanligt kreativt kolhydratskaos. Här är en bild på vad som tydligen är helt i enlighet med en bra LCHF-diet. Vildsvin och gräddig sås.

EDIT: Såsen innehåller cider. Se där. Jag kan inte. sa ju det.

Tankar om LCHF

En nära vän i Grythyttan har anslutit sig till, och börjat missionera för LCHF (low carb high fat). Dieten, eller livsstilen, går ut på att minska kolhydrater och öka fettintaget i kosten. Strikta anhängare påstår sig gå ner 10 kg på två månader. Jag har fått berättat för mig att med dieten ska idealvikten nås för att sedan för alltid hållas. Att det gör dig piggare och gladare. Att det förebygger hjärtsjukdomar och diabetes. Visst.

Jag följde något motvillig men nyfiken med på LCHF-seminarium i Karlstad igår. Föreställde mig något liknande ett sektmöte, vilket inte var helt fel. Seminariet var precis så manipulerande och motiverande som jag väntat. Jag tror också att det går att lura i människor lite vad som helst med en powerpoint innehållande diagram, historiska återblickar, svåra namn på okända och kända vetenskapsmän, teckningar av Da Vinci och evolutionsläran. I fikapausen var jag mer eller mindre övertygad om att det inte finns några belägg för att den mathållning som är rådande idag är hälsosam för kroppen. En känsla av att ha blivit grundlurad i hela mitt liv. Att om forskning hade gjorts tidigare skulle jag varit Kate Mosssmal och för alltid frisk nu.

Andra halvan av seminariet hölls av en som påstår sig ha tappat mer än 40 kilo på två år med dieten. Föreläsaren berättade också att hon aldrig har ätit så gott som hon gör nu. Detta goda visade sig bestå av minst åtta ägg om dagen. Ett klick till hennes blogg och jag ser det minst aptitliga jag skådat på årochdar. Men det beror kanske på begränsade matlagningskunskaper snarare än kosten, åtminstone om jag ska tro min frälsta vän. Efter seminariet köpte jag godis och gick på Avatar och glömde allt som hade sagts. Men idag fann jag mig själv göra LCHF-riktigt lunch. Och lyckligare?

Soppa på kokosmjölk och palsternacka (borde förstås varit någon ovan-jordgrönsak), smaksatt med ingefära, chili och koriander. Oststavar och salami.

Vad ska vi tro om det här?

Studentlyx

Studentlivet är för det mesta: för mycket tid - för lite pengar. I Grythyttan finns det, ekonomiskt fördelaktigt nog, inte mycket att spendera sina tillgångar på. När det behövs lite studentikos lyx möts vi i byns hjärta för timtals långa frukostar. Färskpressad juice, tre olika dagstidningar och en hel dag räddad. Det faktum att jag orubbat fullkomligt älskar frukosten som måltid gör de här tillfällena till de bästa jag har upplevt i Grythyttan. Hotellfrukost = bästa tänkbara måltiden. Här för prisvärda etthundratjugofem riksdaler.

Vad är en skjorta värd?

Eller snarare: vad är värt att offra för det perfekt knapriga fiskskinnet? Middagar som blir till i Grythyttan är barndomslyx = (här:) lax. Nuförtiden är lax vardagsmat för många, men jag växte upp i en värld där lax var festligt, och det sitter till viss del i. Idag vill jag ha den såhär: med skinn på, så att den sidan kan knaperstekas till något alldeles enastående i smör. Jag gjorde det till mina rumies i nya ljusblå bomullsskjortan (i älsklingsstil) då det spratt till i pannan och hela min överdel blev täckt av fettprickar. Var det värt det? Ja, tyckte vi som knaprade i oss det där perfekt krispiga skinnet tillsammans med vitlöksgratinerade rödbetor och lökpuré.



Nja, såhär dagen efter kanske. Fläckborttagningsmedel finns inte i världens ände så husmorsknep är välkomna!

Stopp

Kära läsare, jag ber om ursäkt för oplanerad bloggpaus. Nu är Pär och jag igång med examensarbete i Grythyttan. Det blir en konsumentundersökning för ett av världens mest framgångsrika företags räkning. Känns bra att få in foten där den kan gro och växa med lite näring. Grythyttan är så som Grythyttan ska, idylliskt och avlägset. Som om resten av världen inte existerade. Stopp. Jag glömmer inte min sista kväll i HK. Världen existerade då. En stereotyp italiensk mamma med cigarett i ena handen och pistol i den andra. Ett glas champagne och PANG. I billiga träningsbyxor och filttofflor ryckte hon i min axel för att visa mig hennes bästa skor, ett par klackar i sammet signerade Chanel. På spisen puttrade hummer i tomatsås - norditaliensk stil. Hennes pappa var kock. Hennes man är kock. Hon lagar mat som doftar och smakar som italienska havets grunda botten. Ljummet (smaken alltså inte temperaturen) och salt. Hav, kyla (som i kylan under svensk sensommar - en fuktig kall vind utan ursäkt). Överraskande, skrämmande och lyckligt, som när en lång vandring slutar vid en återvändsgränd. Men återvändsgränden visar sig ha en övernattningsstuga vid en sjö. Rodnad över kinden och lite längre kvällssol, lite fylligare vin, lite vackrare röster.




Recept: Åk till en plats där ingen känner dig. Prata med människor. Bjud in dig själv på traditionsenlig familjemiddag på julafton. Sätt på dig finkläder och förvänta dig ingenting som du någonsin har upplevt.

Värmande

Tyst har det varit här på bloggen. Som om snön inte bara dämpat men helt eliminerat alla ljud. Om man nu tänker på ord som ljud. Annars kan jag skylla på isolering, vilket på sätt och vis är sant. Medskribenten Pär har försvunnit någonstans mellan lejon och giraffer på savannen i Sydafrika. Där är det säkert varmt som det är kallt här i Sverige. Igen idé att hänga läpp för det. Istället tömmer jag kryddburkar i en orientalisk (?) drömsoppa. Tänkte på den där vietnamesiska som jag åt i Hong Kong och improviserade med det som fanns i mina egna gömmor. Helt vegetarisk dessutom. Mums och värmande.


Orientalisk (?) dröm för 4

Soppa
1 hackad gul lök
1 slantad morot
lite olja att steka i
1 dl förvälda sojabitar
Kryddfrossa, exempelvis:
Anis, Spiskummin, Cayenne, Kryddpeppar, Ingefära, Kardemumma, Nejlika, Curry, Timjan, Rosmarin, Oregano, Persilja,
eller vad man finner hemma. cirka ett kryddmått av varje.
1 burk passerade tomater
1 dryg liter grönsaksbuljong
1 skvätt torr sherry eller vitt vin

Vitlökskrutonger
blandade brötbitar i kuber
1 stor klyfta riven vitlök
1/2 dl olja

Pimpad Gremolata
1 del finhackad persilja
1 del rivet citronskal
1 del riven vitlök
1 del riven stark ost, tex cheddarn som blev över från julen.
1 del hackad mandel

Fräs lök och morot i olja tills de börjar mjukna.
Tillsätt sojabitarna och kryddning.
Fräs allting någon minut innan de passerade tomaterna och grönsaksbuljongen tillsätts.
Koka upp och låt sjuda ett tag. Smaka av och krydda eventuellt mer.
Stänk i lite torr sherry på slutet.

Blanda olja och riven vitlök och krama in i brödbitarna innan de rostas krispiga antingen i stekpanna eller på plåt i ugn.
Blanda alla ingredienserna till gremolatan.
Häll upp soppan i serveringsskålar, lägg i önskad mängd krutonger och täck dem med gremolatan. Servera till ett litet glas torr sherry eller grönt te.

Från Fjällhotellet

Hej Vinterland! Så förtjusande att återvända till ett snöklätt Vallåsens Värdshus efter sex veckor i Hong Kong. Mina fingrar är nu spruckna av kylan och näsan vill inte fungera som den bör men vad gör det? Vi har haft snö i mer än en vecka för första gången på ungefär sjuhundra år i södra Halland. Det är alldeles strålande och underbart. Inte alls den svenska blaskvintern som jag bävade för att komma hem till. Hotellet fylls åter av upprymda köpenhamnsbor och skåningar och jag har kastats in i arbete utan att hinna sova ut något jetlag. Kanske lika bra så. Mustiga puréade soppor och nybakat bröd till alla som kommer hem från backen. Backen? undrar du kanske. Jo, Vallåsens Värdshus har sin bästa säsong på vintern med en km till södra sveriges bästa nerfarter och norra europas modernaste snökanoner (eller nåt sånt, det låter ju bra så). Vi har fjällhotell med varma visor och öppen eldstad, bastu och badtunna. Och nu när snön ligger vit på taken är stämningen liksom precis så som den ska - fantastisk. Jag och clownen Karin gör ett avbrott i vardagen och arbetar några kvällar ihop som förr i tiden. Sen blir det åter till Grythyttan och C-uppsats.

Julkola

Det hände en dag att jag stod med inbjudan till julfest i Hong Kong och ingen present att ta med mig. Hemma fanns smör och ingefära och jag bestämde mig för att koka ihop en kola. Det visade sig vara ett bra drag. Och lätt var det också. Så om ditt julgodis hemma börjar tryta - koka Mimis kola, ät och bli tyst och sockerhög.


Koka Mimis Kola
30-50 bitar

100 g smör
2 dl grädde
3 dl socker
1 dl sirap
5 g salt
10 g kanel
2-3 matskedar finhackad eller riven ingefära.

Koka allt på låg värme i ungefär en timma. Rör då och då.
Gör geléprovet i ett glas kallt vatten (=droppa kolan ner i vattnet, om den stelnar är kolan färdig).
Häll upp på bakplåtspapper och låt kallna något.
Skär i ca 2x2 stora bitar när kolan har blivit sval men ännu inte helt stelnad.
När kolan har stelnat går det bra att bryta loss bitarna.
Slå in i godispapper, bakplåtspapper eller folie och förvara kolan kallt.

Table 4 1

Att äta ensam på restaurang kan vara lite utav en utmaning. För ett tag sedan spatserade jag in på Hunan Garden, en restaurang i centrala HK som blivit belönad med en stjärna i Guide Michelin. I dörren antogs att jag ville ha take away, sedan ett ögonblicks förvirring när jag ville stanna. Jag placerades vid ett fyrapersoners bord (fast det fanns mindre) och servitrisen som tog min beställning verkade ömsom generad, ömsom förskräckt. I kinesiska kök finns inte jättemånga rätter som lämpar sig för en person vilket försvårar det hela. Tanken är att man som ett sällskap beställer in flera olika rätter och äter från alla fat. Jag bad därför servitrisen att välja några alternativ som skulle kunna passa mig. Det blev en fantastisk middag: gurksallad, ångad fisk med rostade sojabönor, ångad kål och lite olika tillbehör. Absolut en bra upplevelse förutom att jag kände mig lite som ett ufo tillochfrån.

I sådana situationer kan jag inte låta bli att undra vad andra tänker om mig. Pendlar de, som jag, mellan beundran och ömkan. Jag är ibland enda gästen som äter ensam. Jag inbillar mig att jag rycker på axeln åt det. Vem behöver kärlek när det finns mat? Kärlek ÄR mat, - det är min ståndpunkt. Sen... ah, de kanske tror att jag är kändis. En smickrande fantasi och inte helt omöjlig, jag är ju uppenbar minoritet här. Svensk i Hong Kong räknas nog inte ens som minoritet, jag klumpas antagligen ihop med danskar, norrmän och bellman i kategorin övrigt. Jag sträcker på mig lite, tänker: Scarlet i Lost in Translation. Svår blick, hes röst, velighet och putande läppar. Som en ledsen hund fast med osynlig febrilt viftande svans.

Sen finns de där restaurangerna som jag aldrig har läst om eller blivit rekommenderad men som jag har passerat och blivit intresserad av. Som Nha Trang i Soho. Ett vietnamesiskt hål i väggen som alltid myllrar av människor. I min värld är myller lika med bra betyg. Så, efter en shoppingdag med A myllrade jag in i hålet och där fanns ett långbord i mitten av restaurangen som var till för ensamätare. Kändes helt naturligt och bra. Jag beställde Hanoi tomat- , fisk- och nudelsoppa och dog lite grann av upplevelsen. Så fräscht och underbart välgjort, dessutom alldeles överöst av koriander. Mindre än 80 spänn för mat och en kanna jasminte och maten hade räckt för två. Jag orkade bara halva skålen, men okynnesåt en fjärdedel till bara för att det var så gott.

Desserter i Hong Kong

Desserter i Hong Kong minner inte alls om det som jag har vuxit upp med. Utan frisinninghet, neofili och nyfikenhet blir desserter i Kina nog mer en traumatisk än gastronimisk upplevelse.

Bästa hittils är egg custard dumplings som jag själv knåpade ihop på Dim Sumkurs. Vaniljkräm inbakad i sötad rismjölsdeg, sedan ångad och doppad i sesamfrön för att sist stekas i olja.


Men den stora grejjen i kinesiska desserthimmelen är soppa. Jag och J avslutade ett Dim Sumpass med två olika sorters typiska dessertsoppor. En kall soppa med mango och sagogryn som fick mig att minnas tiden på folkhögskola i Danmark (sagogryn är stort i Danmark), och som jag inte har sett (förutom ett dekorationspaket på spisen hos M i Grythyttan) sedan dess. Den andra soppan var varm med överväldigande smak av mandel (för mycket, ingen av oss klarade av att äta upp den), papaya och nån sorts kinesisk transparent svamp som påminner som fingesvamp. Jag minns inte namnet men frivillig får gärna upplysa om det i kommentarsfältet.


En stor grej i Kina är dessertcaféer/restauranger som har uppstått för att den som har blivit bjuden på middag ska ha tillfälle att bjuda tillbaka. Här åt jag och en grupp vänner nyligen en kokospudding med majspuffar(?), chokladdumplings med jordgubbar inuti och nån form av hyvlad fryst mango (sorbet). Dessutom en klassisk svart (söt) bönsoppa som inte är med i bild men som jag har förstått att kineser gärna avslutar en middag med.


Mina sötsug tycks, trots detta, inte stillas. Jag börjar sakna svenska julgodisfrosseriet. Spara några mozartkulor och polkatryfflar till mig!