Dietist javisst

Jag fick inga hurrarop när jag senast förespråkade min matfilosofi gällande kött: vegetarisk vardag. Det mer lighta alternativet Meet free mondays verkar dock gå bra. Men hallå, vi klarar väl ändå av att vara utan kött i mer än en dag i veckan? Att jag är en icke utövande vegetarian har jag vetat länge, men det är svårt att sätt ord på vad jag är, som en nykterist som dricker ungefär. Ja, en full nykterist. Det är jag kanske också i ordets rätta bemärkelse. Innanför all nedrighet finns en ren själ. Oj vad jag spårar ur, som om jag vore ett pågatåg i snöstorm. Iallafall vet jag vad jag är nu: köttätande vegetarian! I mitt huvud spinns idéer om min nya superdiet - kokböcker och matlagningsprogram. Såhär gör du: ät en femkronorskorv och tänk på en ekologisk morot.

En hyllning

Jag är tillbaka på fjällhotellet i Halland. Alldeles strålande med danskar, kartoffelmos och risk för ras. Så mycket snö, jag kan inte säga det nog. Och inte är det någonting att skryta om heller, för snö är det i hela landet nu. Något att skryta om vore istället om man hade en alldeles grön plätt utanför huset. Men strunt samma, jag skriver inte för att skriva om snön eller älta vintern. Jag tänkte passa på med en liten hyllning och inspiration. I Malmö finns föremålet för min iver: Restaurang Asia, som serverar vietnamesisk mat som är drömsk. Jag somnar in och plötsligt har jag hamnat på andra sidan jordklotet. Framför mig ligger en bukett färska örter, thaibasilika, marockansk mynta och koriander i olika former. En sax och en soppa senare och allting är så ljuvligt så. Se med vilket engagemang Hunden klipper ner örten i sin soppa. Jag älskar när mat tvingar ätaren att engagera sig sådär. Det går inte att bara sätta sig ner och gapa. Här ska gnuggas, luktas, smakas och pratas.

Tetider

Vi befinner oss i ett isande men soligt Malmö just nu för konsumentundersökning och uppsatsskrivande. Det är kallt ända in i märgen och tetider. Vi talar om framtiden med ångest och sommaren med kärlek. En sak som jag har tagit med mig från Hong Kong: örtträdgården på Lamma:s färska örtte, som idé inför sommaren. Jag slog mig ner på en träbänk och beställde nåt med citronmeliss och anisörter och några ryck i rabatterna senare stod en ljuvligt doftande kanna uppfriskande te framför mig. Värmande, svalkande och styrkande på kinesiskt balanserat vis. På vandring, på stranden, i tjugo grader t-shirtväder. Inte som nu: hurrburr, på jakt efter första snödropparna, första tecknet på lite värme.

Sortera mera

I Grythyttan innan CSN och med begränsat köksutrymme blir matlagningen något drabbad. Mest blir det linsgrytor, kålrätter, reaostar och knäckebröd. mellan tuggorna sprudlar vi av idéer inför sommaren, som kommer att bli bättre än någonsin. Mer om det närmre öppningsdatum. En sak som vi grythyttestudenter inte ger avkall på är konsumentansvaret (vilket också delvis är det som jag och Pär skriver C-uppsats om). Hemma hos en klasskamrat möttes jag av denna ambitiösa källsortering. Duktigt tyckte jag, fast sojakorvarna har importerats från Peru muttrade klasskamraten som stod för samlingen.

Landet brunsås

Det måste erkännas att min provinsialism går överstyr i perioder. (en favvosyssla min mamma och jag har är att gå runt på stormarknader och raljera över ursprungsmärkningar, än en gång har jag outat mitt föhållande till mamma - tur att jag är upptagen, mina bloggposter är inte hämtade ur the game precis) men ja, jag blir ofta elitistisk i saker jag tar för mig. Vilket tyvärr ofta de senaste åren resulterat i svenska klassiska typiska vanliga beigea smaker. Idag var det annorlunda. Vi (inte mamma och jag) var sugna på broccoli. Valet stod mellan färsk spansk eller fryst packad i Ecuador. Ett förhållandevis enkelt val. Och tidigare idag hade jag marinerat entrecote i ingefära och sesamolja. Japansk soja är inget som går att hitta på ICA Hyttan så det fick bli lite vanlig svensk, förlåt kinesisk soja. Det började kännas kosmopolitiskt i köket. Någon sa att det doftade gott - på det där sättet folk säger när det doftar lite spännande. Vi fick feeling. Och ångade broccolin i en ånginsats av bambu. Mimi berättade om Kina och ingefäran plockades sympatiskt upp av lite råsocker och chili. Mycket trevligt och på gränsen till spännande. Så vi balanserade för säkerhets skull upp världsomseglingen med det sista från helgens bag-in-box.

inspiration schminspiration

På Akademien har jag fått lära mig en hemskt massa lärorika saker. Som att risotto är en tolkningsfråga, att glass inte nödvändigtvis behöver vara kallt och kanske det allra viktigaste, att inspirationen inte kommer till den som sitter och väntar på den. Så detta är ett försök till att blogga i brist på inspiration. Eller egentligen inte. Jag blev faktiskt inspirerad av den där LCHF-posten mimi skrev.

Jag är en känslomänniska som har svårt för att hålla mig inom ramar, begränsningar och toalettringar. Och dieter. Januarimånader kan ändå alltid få mig på revideringstankar och de senaste åren har jag tagit för vana att bränna ett rejält hål i plånboken med att köpa senare oanvända gymkort i början av varje år. Senast idag gick ett par av mina sista hundralappar till drömmar om ett regelbundet förhållande med ett löpband. Och i helgen gick mina tankar och inspiration till att skapa matkonst av några vildsvinskotletter till något som liknar mer ett klart och tydligt LCHF-projekt än ett mer för mig vanligt kreativt kolhydratskaos. Här är en bild på vad som tydligen är helt i enlighet med en bra LCHF-diet. Vildsvin och gräddig sås.

EDIT: Såsen innehåller cider. Se där. Jag kan inte. sa ju det.

Tankar om LCHF

En nära vän i Grythyttan har anslutit sig till, och börjat missionera för LCHF (low carb high fat). Dieten, eller livsstilen, går ut på att minska kolhydrater och öka fettintaget i kosten. Strikta anhängare påstår sig gå ner 10 kg på två månader. Jag har fått berättat för mig att med dieten ska idealvikten nås för att sedan för alltid hållas. Att det gör dig piggare och gladare. Att det förebygger hjärtsjukdomar och diabetes. Visst.

Jag följde något motvillig men nyfiken med på LCHF-seminarium i Karlstad igår. Föreställde mig något liknande ett sektmöte, vilket inte var helt fel. Seminariet var precis så manipulerande och motiverande som jag väntat. Jag tror också att det går att lura i människor lite vad som helst med en powerpoint innehållande diagram, historiska återblickar, svåra namn på okända och kända vetenskapsmän, teckningar av Da Vinci och evolutionsläran. I fikapausen var jag mer eller mindre övertygad om att det inte finns några belägg för att den mathållning som är rådande idag är hälsosam för kroppen. En känsla av att ha blivit grundlurad i hela mitt liv. Att om forskning hade gjorts tidigare skulle jag varit Kate Mosssmal och för alltid frisk nu.

Andra halvan av seminariet hölls av en som påstår sig ha tappat mer än 40 kilo på två år med dieten. Föreläsaren berättade också att hon aldrig har ätit så gott som hon gör nu. Detta goda visade sig bestå av minst åtta ägg om dagen. Ett klick till hennes blogg och jag ser det minst aptitliga jag skådat på årochdar. Men det beror kanske på begränsade matlagningskunskaper snarare än kosten, åtminstone om jag ska tro min frälsta vän. Efter seminariet köpte jag godis och gick på Avatar och glömde allt som hade sagts. Men idag fann jag mig själv göra LCHF-riktigt lunch. Och lyckligare?

Soppa på kokosmjölk och palsternacka (borde förstås varit någon ovan-jordgrönsak), smaksatt med ingefära, chili och koriander. Oststavar och salami.

Vad ska vi tro om det här?

Studentlyx

Studentlivet är för det mesta: för mycket tid - för lite pengar. I Grythyttan finns det, ekonomiskt fördelaktigt nog, inte mycket att spendera sina tillgångar på. När det behövs lite studentikos lyx möts vi i byns hjärta för timtals långa frukostar. Färskpressad juice, tre olika dagstidningar och en hel dag räddad. Det faktum att jag orubbat fullkomligt älskar frukosten som måltid gör de här tillfällena till de bästa jag har upplevt i Grythyttan. Hotellfrukost = bästa tänkbara måltiden. Här för prisvärda etthundratjugofem riksdaler.

Vad är en skjorta värd?

Eller snarare: vad är värt att offra för det perfekt knapriga fiskskinnet? Middagar som blir till i Grythyttan är barndomslyx = (här:) lax. Nuförtiden är lax vardagsmat för många, men jag växte upp i en värld där lax var festligt, och det sitter till viss del i. Idag vill jag ha den såhär: med skinn på, så att den sidan kan knaperstekas till något alldeles enastående i smör. Jag gjorde det till mina rumies i nya ljusblå bomullsskjortan (i älsklingsstil) då det spratt till i pannan och hela min överdel blev täckt av fettprickar. Var det värt det? Ja, tyckte vi som knaprade i oss det där perfekt krispiga skinnet tillsammans med vitlöksgratinerade rödbetor och lökpuré.



Nja, såhär dagen efter kanske. Fläckborttagningsmedel finns inte i världens ände så husmorsknep är välkomna!

Stopp

Kära läsare, jag ber om ursäkt för oplanerad bloggpaus. Nu är Pär och jag igång med examensarbete i Grythyttan. Det blir en konsumentundersökning för ett av världens mest framgångsrika företags räkning. Känns bra att få in foten där den kan gro och växa med lite näring. Grythyttan är så som Grythyttan ska, idylliskt och avlägset. Som om resten av världen inte existerade. Stopp. Jag glömmer inte min sista kväll i HK. Världen existerade då. En stereotyp italiensk mamma med cigarett i ena handen och pistol i den andra. Ett glas champagne och PANG. I billiga träningsbyxor och filttofflor ryckte hon i min axel för att visa mig hennes bästa skor, ett par klackar i sammet signerade Chanel. På spisen puttrade hummer i tomatsås - norditaliensk stil. Hennes pappa var kock. Hennes man är kock. Hon lagar mat som doftar och smakar som italienska havets grunda botten. Ljummet (smaken alltså inte temperaturen) och salt. Hav, kyla (som i kylan under svensk sensommar - en fuktig kall vind utan ursäkt). Överraskande, skrämmande och lyckligt, som när en lång vandring slutar vid en återvändsgränd. Men återvändsgränden visar sig ha en övernattningsstuga vid en sjö. Rodnad över kinden och lite längre kvällssol, lite fylligare vin, lite vackrare röster.




Recept: Åk till en plats där ingen känner dig. Prata med människor. Bjud in dig själv på traditionsenlig familjemiddag på julafton. Sätt på dig finkläder och förvänta dig ingenting som du någonsin har upplevt.